Allt är som det ska vara.

Hej.

Vi bor pa ett lyxhotell, om man jamfor med tidigare boenden.
Vi handlar, handlar och handlar, gar pa massage, pluggar matte och handlar. Ater lite. Vilar lite.

Johans arm ar helt knallgul efter ett felgjort (?) blodprov hos doktor Scott forra veckan. Den har aven varit i princip ororlig men har nu borjat ga att rora, litegrann. Vi byggde en provisoriskt mitella (varldens lojligaste ord) av en kambodjansk krama, som har fungerat riktigt bra och dragit till sig mycket uppmarksamhet. Tyvarr ar det inte en enda thailandare som forstar forklaringen att det ar blod i hela armen efter ett blood test, sa vi har funderat pa att hitta pa nat battre, i stil med krokodiljakt eller sa.

Min vanstra lillta ar lila och lite bla, formodligen stukad. Inte heller jag kan skryta med nagon fantastiskt historia om varfor ingen far rora min ta (ja, om jag gar pa massage till exempel. I ovrigt ar det nastan aldrig nagon som vill rora mina tar.) eller varfor jag haltar till lite ibland. Sanningen ar att jag gick in i en stolpe som stod ivagen. Holl lite for hog fart helt enkelt. Pang sa det och sa skrek jag en stund. Ni vet hur det brukar kannas att sla i en ta? Just det. Och da brukar det anda inte synas nat efterat. Jag papekar igen - min ar lila och gor ont.


Men, hellre fem brutna tar pa foten an en denguefeber i Kambodja.
Vi har det helt enkelt himla bra de sista dagarna.

Hej alla!

Vi ar just nu pa Koh Samet, en turistig o ca 4 timmar fran Bangkok.
Tanken var att vi skulle fa lite farg men vad hander? Det regnar! Och regnar! Dock har de senaste veckorna fatt oss att vardera annorlunda, sa egentligen kanns det inte som ett jattestort problem. Ar vi blekare an er som pressat varsolen sa far det val vara sa, vi overlevde i alla fall denguefeber i en och en halv vecka.

Och idag ar det onsdag vilken innebar att nasta onsdag... Ar vi hemhemma.

Gott folk.
Nara och kara.
Alskade, alskade slakt och vanner.

A n t l i g e n  borjar mardromsveckan att lida mot sitt slut.

Snabb sammanfattning:
For en vecka sen vaknade Johan mitt i natten med 39 graders feber. Pa morgonen akte vi till dr Scott och tog blodprov. Tva dagar senare far jag feber, dock inte lika hog. Vi aker till dr Scott igen, for blodprov pa mig med. Han tror att vi bada eventuellt har denguefeber, men inget ar sakert. For att inte forlora tid tar vi en fyra timmars buss ner till Sihanoukville, dar vi planerar att bada och sola sa har i slutet pa resan. Vi stannade dar i tva natter. Lag inne i ett mogelluktande rum, tittade pa tv, feberyrade med huvudvark bakom ogonen och vark overallt och sag med skrackblandad fortjusning hur vara kroppar sakta men sakert tacktes av roda utslag.
Hela tiden vantade vi, pa mail. Svar, besked. Proverna visade att det inte var nagon dengue. Symptomen sa att det var alldeles precis just det. Och efter att ha berattat hur vi mar, via mail, annu en gang kommer svaret: Ni maste bada komma hit och ta nya prover. See you soon.
En kvart senare satt vi pa bussen. Pa vag tillbaka till Phnom Penh, dr Scott och ruta ett.
Mer vantan, mer radsla, mer prover. Massor av olika symptom. Kanske dengue, kanske tyfoid, kanske kanske.
Och idag fick vi det slutgiltiga beskedet.
Johan: Denguefeber, pa battringsvagen.
Joanna: Denguefeber, tva dagar efter.



Kort sagt. Det ar svart att beskriva en veckas spanningar, vantan, sjukdom. I Kambodja. Langt ifran allt.
Dar ens enda trygghet ar en dryg, kallsinnad britt med snedlugg.
Oerhort svart att beskriva.

Men, nu borjar det som sagt ga at ratt hall. Det varsta maste vara over.
Ar vi lattade? Ja.

I ovrigt borjar det ju faktiskt kannas skont att fa komma hem-hem snart.
Eller vad sager ni? Har ni verkligen saknat oss tillrackligt? :)

Ja, har ar vi.

Det ar rod sand overallt, regnar en del, alla ropar sir och lady efter oss, vi blir attackerade av tuk tuk-chaufforer och forsaljare och tiggare,
och just det - det ar alldeles jatteharligt har.

Mer uppdatering an sa ar ni val egentligen inte varda, med tanke pa antalet kommentarer. Puh. Ha.

Taman Negara.



Johan matar radjur... eller blir han radjurens mat. Fri tolkning.



Joanna gosar med en liten sot igelkott.



johan och joanna..




Vi fick aven besoka lite mer exotiska djur. Som vi fick mata och bada med.



Hangbroar i tradkronorna 45m over marken.



Orang-asli by. Urbefolkning som bott i djungeln sedan tidernas begynnelse..osv.



Pocahontas och utsikt over Taman Negara som uppenbarade sig efter en liten vandring i djungeln.



En mork bild over en mysig flytande restaurang.

Pulau Perhentian



Den skona stranden.



Det skona boendet.



Annu mer skon strand.



Och sa det skona vattnet. Klarare an pool-vatten!

Vi bor i ett rum med AC,
vi ater fast vi aldrig ar hungriga,
vi spenderar eftermiddagarna pa olika hall,
vi promenerar i kaoset pa Khao San Road,
vi aker till Kambodja pa sondag.

Ja, sa akte vi alltsa tag i nastan ett dygn. HUR LYXIGT SOM HELST! Tyckte vi. Vi betalade lite extra for en egen kupe som hade allt vi kunde tanka oss behova. Dessutom fick vi maten serverad pa bricka dar inne. Och pa natten sov vi. Sa det gick alldeles utomordentligt over forvantan.

Och nu ar vi i Bangkok. Det ar en valdig skillnad jamfort med forra gangen. Den har staden ar samsta tankbara forsta stalle att komma till, efter 12 timmars flyg, forsta gangen i Asien. Daremot ar det raka motsatsen, sa har mot slutet av resan. Billigt, livligt, trevligt och allt finns inom nagra minuters gangavstand. Helt underbart. Vi ska stanna i ungefar en vecka och sen ta oss till Kambodja. Ar dar i ca tva veckor, aker tillbaka till Bangkok och sedan - hor och hapna! - kommer vi hem. Det kunde ni inte tro va? Sa ar det. Om vi inte bestammer oss for att stanna langre forstas, hehe...

Tanka sig, det blir ett till inlagg idag, fyra timmar senare.
Helt plotsligt dok det upp en kille som pratade hyfsad engelska och kunde forklara precis hur vi ska ta oss till Bangkok redan imorgon. Och att det inte ska vara nagon fara alls. Det ar konstigt det dar, nar folk dyker upp precis nar man behover dem. Men bra, forstas. Tankvart och sa dar.
I alla fall ska vi ut och aka tag imorgon. I 21 TIMMAR! Hela dagen och hela natten. Det kan nog bli vimmelkantigt, trottsamt, hemskt och kul.

Sa da vet ni det i alla fall.

Josses... Tack for alla grattis! Annu mer varme har borta i Malaysia.
Forutom att bada och sola hela dagen sa fick jag frukost pa verandan, en hemskt fin sjal samt middag pa stranden bestaende av haj och lite annat smatt och gott. Inte helt fel med andra ord.

Och nu har vi alltsa lamnat underbara Perhentian och kommit till Kota Bahru, en liten stad nara gransen till Thailand. Alldeles just checkade vi in pa ett Guest House som sa sig ha billiga rum med AC, tvatt och turistinformation. Men, som sa manga andra ganger ar ingenting som man forestallt sig och vi hamnade i ett sjukt billigt, men pyttelitet och varmt rum med flakt samt ett diffust pekfinger att det kan ligga en tvatt nanstans ditat (som forstas ar stangd eftersom det ar fredag och vi ar omgivna av muslimer). Dessutom kunde de knappt nan engelska sa vi fick ingen vidare information om hur vi ska ta oss till Thailand, forutom nagra stapplande ord: Politic.. No good for you... Thailand, Malaysia you know... Not so good.

Sa vi letade reda pa det har internetcafet, det billigaste i varldshistorien ungefar, och sitter och gor inte sa mycket istallet. Det blir sa krangligt nar saker och ting ska krangla. Vi far se hur det blir helt enkelt. Det ar nog ingen ide att jag borjar lasa om det och soka pa Google i alla fall, jag drabbas sa latt av alla mojliga sjukdomar da och kommer formodligen upptacka att just pa den har platsen dar jag sitter, ar det valdigt, valdigt farligt att befinna sig.

I ovrigt mar vi ratt fint. Johan har haft lite feber upp och ner, troligen smittad av min racer-forkylning fran forra veckan. Det kan ju i och for sig ocksa vara dengue-feber vi har, eller malaria, varan-influensa, solsting, sandloppsinflammation eller nat annat livshotande. Med tanke pa alla myggbett finns det sakert en viss risk for nagot av det tidigare namnda.

Hur som helst, ni lar marka nar vi vet mer om saker och ting. Vi gor inget dumt.
 

Och vi firar ungefar sa har.

Sista kvallen pa Perhentian Islands,
imorgon far vi till fastlandet och sedan lamnar vi sorgligt nog Malaysia.

GRATTIS MAMMA/SVARMOR PA DIN (TJUGONIONDE) FODELSEDAG!! :)

---

Efter tva aventyrsdagar i nationalparken Taman Negara, med elefanter, bjornar, djungel, stora insekter och urbefolkning (mer om det en annan gang), sitter vi nu pa Perhentian Islands minsta o. Imorgon nar vi ar lite mer glada och utvilade ska vi upptacka att det har ar paradiset. Vilket som, ni vid det har laget lar veta, innebar att det inte blir sa mycket uppdatering har.
Men hall ut, det kanske tar en vecka eller sa, sen ar vi tillbaka fran semestern!

Nu, kara vanner, befinner vi oss aterigen i var alskade stad Kuching efter att ha varit ute pa aventyr i det okanda.

Det borjade tidigt i mandags, da vi tog en taxi ner till hamnen har i Kuching for att ta oss med morgonfarjan over havet till industristaden Sibu. Detta var en resa som skulle ta 4,5 timme smartfritt. Istallet var den en resa pa 5,5 timmar som dels var skitkall, da temperaturen i ekonomiklass befann sig narmare svensk vinter an malaysisk varme, och dels var valdigt guppig sa att Joanna fick sitta med papperskorgen i hogsta beredskap.
     Darefter landsteg vi i Sibu for att hinna med en kort nasigoreng-lunch pa 45 min innan nasta bat avgick. Denna fard langs floden upp mot  Borneos hjarta tog som brukligt 1,5 timme langre an den skulle och var dels lika kall och dels an mer obekvam da vi fick skada den haftiga floden intryckta langst in i en snabbat tillsammans med massa lokalbefolkning. En smula klaustrofobiska, nedkylda och hungriga klev vi sa i land efter morkrets intrang i flodstaden Kapit.
     Dar fann vi dock inte guesthouset vi hade tankt bosatta oss pa sa vi intog istallet Hiap Chiong Hotel som verkade lovande for en natt atminstone. Det forsta vi mottes av nar vi tog oss upp for trapporna var dock en skylt dar det stod att man inte fick fora med sig nagra hons eller nagon illaluktande mat in pa hotellet.. (vad det ar for tankar som da snurrar i ens huvud lamnar jag at lasarens fantasi). Daremot hade de en stor acklig och farglos fisk i ett skitigt akvarium vid receptionen som lite tafatt simmade runt och stirrande pa oss. Raknas inte det som illaluktande mat eller kan det inte ses som lika otankbart som hons? Naval, otrevliga och nonchalanta pa ett satt som bara trotta asiater kan vara gav de oss nyckeln till ett rum pa tredje vaningen for cirka 35 RM (dvs cirka 90kr). Rummet var helt underbart med tva stora fonster med utsikt over floden och batbryggan bara nagra meter bort. Dessvarre vaknade vi varje morgon kl 6 av battutande och ljudet av manniskor febrilt arbetande vid floden men det ar bara sadant som forgyller vistelsen och gor den an mer exotisk och genuin.
     Malet med besoket i Kapit var dels att fa en inblick i livet langs floden och dels att forsoka ta oss ut till nagot traditionellt langhus for att se hur stamfolken lever. Sa i tisdags tog vi upp jakten pa att forsoka arrangera nagon resa till ett langhus, nagot som var lattare sagt an gjort. Vi hade fatt information fran turistbyran har i Kuching att det skulle vara en enkel uppgift men tji fick vi. Efter nagra besok pa olika guesthouse hade vi lyckats skrapa ihop ett telefonnummer till en kille vid namn Joshua som skulle kunna losa vara problem, dessvarre har vi ju ingen fungerande telefon. Men nar vi uppgivna promenerade runt i stan och diskuterade hur vi skulle ga till vaga dyker det plotsligt upp en liten kille fran ingenstans och presenterar sig som Joshua!
- Hej mitt namn ar Joshua, det ar ni som har fatt mitt telefonnummer va?
- Eh.. javisst.
- Bra, jag horde att det var nagra turister som var intresserade av en tur till ett langhus och tankte att det maste vara ni!
Det bor har tillaggas att Kapit enbart ar nagra kvarter stort och att det inte dyker upp speciellt manga vasterlanningar har. Konversationen fortsatte sedermera pa ett cafe dar det bland annat namndes att bade Joshua och vi hade sett en vasterlanning till vandra langs Kapits gator, kan hon vara intresserad av ett langhus mantro?
Det visade sig iallafall att Joshua hade arbetat som guide i 17 ar och dagen innan hade tagit emot en reporter fran Lonely Planet for att gora uppdateringar pa omradet langs floden, sa vi bokade en tur med honom.
    Sa i onsdags tog vi oss med bil pa slingriga vagar genom djungeln till ett traditionellt Iban-langhus (Ibanstammen ar en av de mest kanda stammarna som lever pa Borneo och som en gang i tiden var sa kallade huvudjagare). Dar bjods det pa lokalt risvin medan en del av de cirka 50 familjerna som bodde dar snaskade pa varan gava som vi tvingades kopa innan vi skulle dit. Vi spenderade sedan eftermiddagen med att forsoka konversera med stamfolket, vandra omkring, bada osv. (Joanna utvecklar lite langre ner pa sidan.)
Nar vi utfort det vi skulle i Kapit var det sa dags for resa tillbaka till Kuching och for att vara pa den sakra sidan gick vi upp klockan 5 for att hinna med forsta farjan till Sibu for att inte missa anslutningsbaten. Det resulterade dock i att vi fick vanta 2,5 timme mellan batarna, men bortsett fran det sa var denna resa lyx jamfort med ditresan.
Sammanfattningsvis var resan till Kapit valdigt haftig och larorik, men den var aven valdigt pafrestande och jobbig. Att 3 ganger om dagen ata samma lokala nudelratter och dessutom bli utstirrad var man an gar kan bli lite jobbigt i langden. Men just darfor njuter vi nu annu mer av Kuching de sista dagarna innan vi flyger tillbaka till fastlandet.
Vi vet att vi hamnar i Kuala Lumpur imorgon(las; lordag) var vi sedan beger oss har vi inte bestamt annu men en hogoddsare ar nationalparken Taman Negara. Vi far se!




Den vackra floden med hamnen och snabbatarna.



Vacker utsikt over floden fran varat hotellfonster.



Frukost, lunch, middag.



Joanna dricker nagot gront och konstigt pa ett cafe.



Hotellet.



Repbron over till langhuset.



Samlingssalen i langhuset.



Iban-barn.



Nagra likgiltiga snubbar.



En inte lika likgiltig snubbe.



Den fina djungelfloden.




Okej. Langhus-besoket da. Kort skulle jag vilja beskriva det som en av de mest fascinerande saker jag nagonsin gjort samt som nagot alldeles fruktansvart besvarande och pinsamt.
Det var inte som vi tankt oss. Pa Joshua lat det som att han skulle ta oss dit, visa oss runt, beratta och ni vet. Man forestaller sig att de ska dra lite i ens har atminstone, eller kanske sjunga en valkomstsang, offra en get, vad som helst. Sa var det inte.
Istallet foljde vi efter Joshua in i "forrummet" som ar enormt stort och fungerar som samlingslokal ungefar. Dar placerades vi i en liten soffa, satt en stund och tittade pa alla barn som sprang runt och skrek med sina ballonger, flyttade ner pa golvet och tilldelades tva glas, ett med risvin och ett med en sliskig saft.
Och dar satt vi. Joshua pratade med nagra som bodde dar, barnen sprang runt och vi tittade pa. Presenten som jag tankt mig att vi vardigt skulle fa overlamna rafsade de snabbt at sig, ratt oartigt om jag far saga vad jag tycker. (Det var for ovrigt Joshua som bestamde vad vi skulle kopa, han skjutsade runt oss till tre-fyra olika affarer innan vi "antligen" kom till en liten kiosk dar de hade ett jattepack med vanliga klubbor, en dunk kemisk apelsinsaft och ett ekonomipack ackliga kakor. Vad ar det att ge bort liksom?! Lagom utnyttjade kande vi oss.)
Efter en stund sager Joshua, var fantastiske guide, att vi kan ga runt och titta lite, vi behover inte sitta med honom hela tiden. Eh, okej. Sa vi borjar vandra runt pa plankorna, utstirrade. Fascineras over hur haftigt det ar att bo sa dar, tar lite bilder. Da kommer en kille och pekar at oss att folja med, vi kommer in i ett annat stort "rum" dar en ung tjej sitter och skriver "For you"-dikter i sitt skrivblock. Hon kan lite engelska och pratar med oss och plotsligt ar vi omgivna av barn, kvinnor och en ung kille till. De som kan engelska pratar och kvinnorna borjar lagga fram parlhalsband som de vill att vi ska kopa. Johan provar ett, vi far reda pa att de ar hiskligt dyra och bestammer darfor att kopa bara det. Situationen ar nu jattebesvarlig, svetten rinner, konversationerna ar oerhort knackiga, de undrar varfor vi inte ar gifta, varfor vi inte koper ett halsband till mig osv. En stor skillnad mellan svenskar och manniskor vi traffar har ar att nastan ingen har bryr sig om att vara artig eller visa lite hyfs over huvud taget. De pratar om oss sa det marks tydligt, skrattar en ratt i ansiktet, gar ivag nar det passar dem, ser missnojda ut nar de ar det, m.m. Formodligen nagot att se upp till, men valdigt ovant.
I alla fall kom vi dar ifran efter ett tag och foljde efter en femtonarig kille ner till en liten flod. Efter att ha slirat fran pa jattefina stenar i 20 centimeter djupt vatten kom vi snart fram till ett fint litet vattenfall och ett stalle dar man kunde bada. Sa fantastiskt exotiskt och vackert! Dar roade vi oss ett tag, njot av det kalla vattnet och av den tata regnskogen som omgav oss.
En stund senare gick vi tillbaka, hittade Joshua vid bilen, hoppade in och skjutsades tillbaka till hotellet i regnvader. Och sa var det over.
Sammanfattningsvis ar det en av de coolaste upplevelserna pa hela resan. Lite som att vara med i ett reportage i SVT, om urbefolkning. Sadant dar som jag alltid dromt om. Samtidigt var det intressant att se att de flesta av dem struntade fullstandigt i oss. Och sa klart ar det en konstig situation att ha betalat en massa pengar for att fa komma in i nagons hus. Men det var anda vart det. Och haftigt, jattehaftigt!

Det gar forvanansvart bra att fira pask pa Borneo, i Kuching. Varldens basta stad.
   Igar satt vi nere vid floden och lyssnade pa livemusik och forundrades over hur fantastiskt lugna alla manniskor ar har. Alla var ute och myste, familjer och par och kompisar, i alla aldrar. Och hur mycket folk man an har runt omrking sig, sa ar det helt lugnt och stillsamt. Oerhort fascinerande.

Idag ska vi ga till marknaden och titta pa kycklingfotter, klafsa runt i fiskslem och kopa massor av spannande frukt, sa vi kan gora en paskfruktsallad.

Imorgon tar vi en bat till Sibu och aker sedan langs floden till Kapit. Det ar lite langre in mot hjartat av Borneo. Dar hoppas vi pa att fa traffa spannande manniskor och kanske en orangutang.

Slakt och vanner! Vi har varit med om nagot alldeles enastaende!
Bako Nationalpark var en helt otrolig upplevelse och jag ska forsoka att delge er atminstone en tusendel av kanslan.



Vi hoppade pa en lokalbuss och skumpade fram i nastan en timme, till en liten hamn dar vi traffade fyra tyskar som ville dela bat med oss.



En halvtimme fardades vi pa flod och hav och kom sa fram till nationalparken.



Det var olika vagar for low och high tide, dar vi gar pa bilden var det en stund senare hav.



Detta var nagot av det forsta vi fick se. Jag vet inte vem det ar.



Sa smaningom vagade sig alla apor fram ocksa. Det var apor i princip overallt.



Nar vi atit lunch och checkat in (i ett jattestort rum med ett minibarsbord, ett terrarium och ett kylskap) bestamde vi oss for att ga var forsta vandring i regnskogen.



Innan vi ens lamnat bostadsomradet fick den mest skarpogde av oss syn pa en varan.



Johans forsta steg i regnskogen. Det kandes precis som att ga in i en arrangerad regnskog pa typ Skansen, men var hur haftigt som helst!



Massa konstiga vaxter fick vi se.



Och rotter, overallt. Det ar mer rotter an mark.



Och overallt hade nagon harig kille omsat sina ben.



Efter att ha gatt och klattrat i nastan en timme, 800 meter (!) kom vi fram till vandringens mal, en jattefin strand.



Dar kunde man slippra omkring pa ett mycket underligt underlag.



Och fina snackor fanns det.



Tur som vi hade lyckades vi ocksa fa syn pa en nasapa! Jattestor, hur cool som helst.



Nar vi kom tillbaka gick vi forbi den har skapelsen. Ratt snyggt i sin enkelhet, kan jag tycka.



Det fanns en restaurang och man skulle kunna tanka sig att de kan ha vilka priser som helst, men nej. Man kunde plocka pa sig hur mycket man ville for alldeles lagom lite pengar. Perfekt.



Efter att ha sovit i en overdrivet fuktig stuga vaknade vi vid attatiden av en duns, en small och prassel. Yrvaket sag vi oss omkring och insag ratt snabbt, fonstret ar oppet och vi har blivit ranade! I terrariet som stod langst in i rummet hade vi placerat ett kakpaket. Pa kvallen hade vi oppnat fonstret vid huvudsidan av sangen, men dragit for myggnatsfonstret. Och pa nagot jattekonstigt och imponerande satt hade denna lilla apa lyckats oppna myggnatet, hoppa over oss utan att vi markte det, oppna terrariet, ta kakorna och slanga sig over oss och ut genom fonstret, med kakorna i handen! Mycket markligt! Och duktigt, framfor allt.



Andra dagen bestamde vi oss for att ga en lite langre vandring. Da fick vi se sadana har coola vaxter, som koppar fulla med regnvatten.



Det ar helt otroligt fint i regnskogen. Och tyst. Forutom syrsor, faglar som visslar melodier och apor som gor nagot konstigt nasljud.



Man blir ratt stark av att backpacka.



Och det har ar ungefar det sotaste man kan se.



Och det har ar nog det roligaste. Fiskar som hoppar fram pa sina fenor.



Pa den har mysiga uteserveringen at vi alla maltider. En lunch hoppade plotsligt en apa rakt ner i min mat och slet at sig en kottbit med sas. Jag reagerade snabbt genom att sla till honom med boken jag hade i handen, varpa han tappade kottbiten pa min stol, jag slog honom en gang till, hans snappade at sig kottbiten igen och hoppade ivag. Valdigt knasigt. Det hela resulterade att jag inte ville ata mer fran min tallrik, att min bok var kladdig av sas och att alla tyskar log och skrattade mot mig.



Det har ar ocksa en kul aphistoria. Johan satt pa var veranda och laste, med ett apple bredvid sig. Helt plotsligt sitter en ratt stor apa dar, tar snabbt tag i applet och hoppar ivag. Det basta var att han satte sig ca 10 meter ifran oss och at upp hela applet. Snacka om att retas!



Nar vi skulle ta baten hem fick vi ga jattelangt. Ganska fascinerande, dar ar det annars havsbotten.



Och sa har glad var Johan over alla djurupplevelser vi fick i parken.

En av alla stunder nar det inte finns sa mycket specifikt att gora och ens reskamrat inte ar sa talfor, satte jag mig ner och knapade ihop nagra egna ord, som skulle kunna vara anvandbara pa en resa som den har.
Och har kommer de, med forklaring (i fall att):

Flasktandborstning. Ar helt enkelt att man varje gang maste slapa med sig en jatteflaska for att kunna borsta tanderna, da vi inte riktigt vagar oss pa vattnet.

Skavsarstakt. Var ungefar sa fort vi kunde ga for nagra veckor sedan, innan min hud mellan tarna vant sig vid nya flippisar.

Flaktsomn. Ar ett negativt ord. Vissa flaktar blaser sa dar oroligt, rakt i ansiktet. En del aker fram och tillbaka ocksa och gar inte att fa stilla. Det ar efter en natts flaktsomn vi studsar upp ur sangen ratt tidigt och ar glada att det antligen ar dags for frukost.

Aktivitetsata. Det gor vi varje dag. For att fa in lite rutin i denna annorlunda vardag, kanske. Varje maltid blir en hel aktivitet, inte bara att slanga i sig lite mat.

Inbillningsinsekter. De lider framfor allt Johan av. Ni vet, man ar van att det kryper myror och mygg pa en och aven nar det inte gor det sa kittlar det och man sitter och viftar automatiskt.

Affarskallt. AC-kyla, speciellt pa 7Eleven. Oftast ratt skont, sa lange man inte ar blot av regn.


Det var det.
Forresten ar vi pa Borneo nu. Igar kom jag pa, att det ar ju nagot jag tankt, att nagon gang i mitt liv vill jag aka till Borneo. Och plotsligt sa sitter jag har. Det ar ratt lyxigt. Vi undersoker staden vi bor i just nu, Kuching. Underbar stad! Gar pa museer, i parker, promenerar langs Sarawakfloden osv. Om nagra dagar planerar vi att ta oss ut i regnskogen, pa ett eller annat satt. Ratt lyxigt, som sagt.