Allt är som det ska vara.

Gott folk.
Nara och kara.
Alskade, alskade slakt och vanner.

A n t l i g e n  borjar mardromsveckan att lida mot sitt slut.

Snabb sammanfattning:
For en vecka sen vaknade Johan mitt i natten med 39 graders feber. Pa morgonen akte vi till dr Scott och tog blodprov. Tva dagar senare far jag feber, dock inte lika hog. Vi aker till dr Scott igen, for blodprov pa mig med. Han tror att vi bada eventuellt har denguefeber, men inget ar sakert. For att inte forlora tid tar vi en fyra timmars buss ner till Sihanoukville, dar vi planerar att bada och sola sa har i slutet pa resan. Vi stannade dar i tva natter. Lag inne i ett mogelluktande rum, tittade pa tv, feberyrade med huvudvark bakom ogonen och vark overallt och sag med skrackblandad fortjusning hur vara kroppar sakta men sakert tacktes av roda utslag.
Hela tiden vantade vi, pa mail. Svar, besked. Proverna visade att det inte var nagon dengue. Symptomen sa att det var alldeles precis just det. Och efter att ha berattat hur vi mar, via mail, annu en gang kommer svaret: Ni maste bada komma hit och ta nya prover. See you soon.
En kvart senare satt vi pa bussen. Pa vag tillbaka till Phnom Penh, dr Scott och ruta ett.
Mer vantan, mer radsla, mer prover. Massor av olika symptom. Kanske dengue, kanske tyfoid, kanske kanske.
Och idag fick vi det slutgiltiga beskedet.
Johan: Denguefeber, pa battringsvagen.
Joanna: Denguefeber, tva dagar efter.



Kort sagt. Det ar svart att beskriva en veckas spanningar, vantan, sjukdom. I Kambodja. Langt ifran allt.
Dar ens enda trygghet ar en dryg, kallsinnad britt med snedlugg.
Oerhort svart att beskriva.

Men, nu borjar det som sagt ga at ratt hall. Det varsta maste vara over.
Ar vi lattade? Ja.

I ovrigt borjar det ju faktiskt kannas skont att fa komma hem-hem snart.
Eller vad sager ni? Har ni verkligen saknat oss tillrackligt? :)