Allt är som det ska vara.

Nu, kara vanner, befinner vi oss aterigen i var alskade stad Kuching efter att ha varit ute pa aventyr i det okanda.

Det borjade tidigt i mandags, da vi tog en taxi ner till hamnen har i Kuching for att ta oss med morgonfarjan over havet till industristaden Sibu. Detta var en resa som skulle ta 4,5 timme smartfritt. Istallet var den en resa pa 5,5 timmar som dels var skitkall, da temperaturen i ekonomiklass befann sig narmare svensk vinter an malaysisk varme, och dels var valdigt guppig sa att Joanna fick sitta med papperskorgen i hogsta beredskap.
     Darefter landsteg vi i Sibu for att hinna med en kort nasigoreng-lunch pa 45 min innan nasta bat avgick. Denna fard langs floden upp mot  Borneos hjarta tog som brukligt 1,5 timme langre an den skulle och var dels lika kall och dels an mer obekvam da vi fick skada den haftiga floden intryckta langst in i en snabbat tillsammans med massa lokalbefolkning. En smula klaustrofobiska, nedkylda och hungriga klev vi sa i land efter morkrets intrang i flodstaden Kapit.
     Dar fann vi dock inte guesthouset vi hade tankt bosatta oss pa sa vi intog istallet Hiap Chiong Hotel som verkade lovande for en natt atminstone. Det forsta vi mottes av nar vi tog oss upp for trapporna var dock en skylt dar det stod att man inte fick fora med sig nagra hons eller nagon illaluktande mat in pa hotellet.. (vad det ar for tankar som da snurrar i ens huvud lamnar jag at lasarens fantasi). Daremot hade de en stor acklig och farglos fisk i ett skitigt akvarium vid receptionen som lite tafatt simmade runt och stirrande pa oss. Raknas inte det som illaluktande mat eller kan det inte ses som lika otankbart som hons? Naval, otrevliga och nonchalanta pa ett satt som bara trotta asiater kan vara gav de oss nyckeln till ett rum pa tredje vaningen for cirka 35 RM (dvs cirka 90kr). Rummet var helt underbart med tva stora fonster med utsikt over floden och batbryggan bara nagra meter bort. Dessvarre vaknade vi varje morgon kl 6 av battutande och ljudet av manniskor febrilt arbetande vid floden men det ar bara sadant som forgyller vistelsen och gor den an mer exotisk och genuin.
     Malet med besoket i Kapit var dels att fa en inblick i livet langs floden och dels att forsoka ta oss ut till nagot traditionellt langhus for att se hur stamfolken lever. Sa i tisdags tog vi upp jakten pa att forsoka arrangera nagon resa till ett langhus, nagot som var lattare sagt an gjort. Vi hade fatt information fran turistbyran har i Kuching att det skulle vara en enkel uppgift men tji fick vi. Efter nagra besok pa olika guesthouse hade vi lyckats skrapa ihop ett telefonnummer till en kille vid namn Joshua som skulle kunna losa vara problem, dessvarre har vi ju ingen fungerande telefon. Men nar vi uppgivna promenerade runt i stan och diskuterade hur vi skulle ga till vaga dyker det plotsligt upp en liten kille fran ingenstans och presenterar sig som Joshua!
- Hej mitt namn ar Joshua, det ar ni som har fatt mitt telefonnummer va?
- Eh.. javisst.
- Bra, jag horde att det var nagra turister som var intresserade av en tur till ett langhus och tankte att det maste vara ni!
Det bor har tillaggas att Kapit enbart ar nagra kvarter stort och att det inte dyker upp speciellt manga vasterlanningar har. Konversationen fortsatte sedermera pa ett cafe dar det bland annat namndes att bade Joshua och vi hade sett en vasterlanning till vandra langs Kapits gator, kan hon vara intresserad av ett langhus mantro?
Det visade sig iallafall att Joshua hade arbetat som guide i 17 ar och dagen innan hade tagit emot en reporter fran Lonely Planet for att gora uppdateringar pa omradet langs floden, sa vi bokade en tur med honom.
    Sa i onsdags tog vi oss med bil pa slingriga vagar genom djungeln till ett traditionellt Iban-langhus (Ibanstammen ar en av de mest kanda stammarna som lever pa Borneo och som en gang i tiden var sa kallade huvudjagare). Dar bjods det pa lokalt risvin medan en del av de cirka 50 familjerna som bodde dar snaskade pa varan gava som vi tvingades kopa innan vi skulle dit. Vi spenderade sedan eftermiddagen med att forsoka konversera med stamfolket, vandra omkring, bada osv. (Joanna utvecklar lite langre ner pa sidan.)
Nar vi utfort det vi skulle i Kapit var det sa dags for resa tillbaka till Kuching och for att vara pa den sakra sidan gick vi upp klockan 5 for att hinna med forsta farjan till Sibu for att inte missa anslutningsbaten. Det resulterade dock i att vi fick vanta 2,5 timme mellan batarna, men bortsett fran det sa var denna resa lyx jamfort med ditresan.
Sammanfattningsvis var resan till Kapit valdigt haftig och larorik, men den var aven valdigt pafrestande och jobbig. Att 3 ganger om dagen ata samma lokala nudelratter och dessutom bli utstirrad var man an gar kan bli lite jobbigt i langden. Men just darfor njuter vi nu annu mer av Kuching de sista dagarna innan vi flyger tillbaka till fastlandet.
Vi vet att vi hamnar i Kuala Lumpur imorgon(las; lordag) var vi sedan beger oss har vi inte bestamt annu men en hogoddsare ar nationalparken Taman Negara. Vi far se!




Den vackra floden med hamnen och snabbatarna.



Vacker utsikt over floden fran varat hotellfonster.



Frukost, lunch, middag.



Joanna dricker nagot gront och konstigt pa ett cafe.



Hotellet.



Repbron over till langhuset.



Samlingssalen i langhuset.



Iban-barn.



Nagra likgiltiga snubbar.



En inte lika likgiltig snubbe.



Den fina djungelfloden.




Okej. Langhus-besoket da. Kort skulle jag vilja beskriva det som en av de mest fascinerande saker jag nagonsin gjort samt som nagot alldeles fruktansvart besvarande och pinsamt.
Det var inte som vi tankt oss. Pa Joshua lat det som att han skulle ta oss dit, visa oss runt, beratta och ni vet. Man forestaller sig att de ska dra lite i ens har atminstone, eller kanske sjunga en valkomstsang, offra en get, vad som helst. Sa var det inte.
Istallet foljde vi efter Joshua in i "forrummet" som ar enormt stort och fungerar som samlingslokal ungefar. Dar placerades vi i en liten soffa, satt en stund och tittade pa alla barn som sprang runt och skrek med sina ballonger, flyttade ner pa golvet och tilldelades tva glas, ett med risvin och ett med en sliskig saft.
Och dar satt vi. Joshua pratade med nagra som bodde dar, barnen sprang runt och vi tittade pa. Presenten som jag tankt mig att vi vardigt skulle fa overlamna rafsade de snabbt at sig, ratt oartigt om jag far saga vad jag tycker. (Det var for ovrigt Joshua som bestamde vad vi skulle kopa, han skjutsade runt oss till tre-fyra olika affarer innan vi "antligen" kom till en liten kiosk dar de hade ett jattepack med vanliga klubbor, en dunk kemisk apelsinsaft och ett ekonomipack ackliga kakor. Vad ar det att ge bort liksom?! Lagom utnyttjade kande vi oss.)
Efter en stund sager Joshua, var fantastiske guide, att vi kan ga runt och titta lite, vi behover inte sitta med honom hela tiden. Eh, okej. Sa vi borjar vandra runt pa plankorna, utstirrade. Fascineras over hur haftigt det ar att bo sa dar, tar lite bilder. Da kommer en kille och pekar at oss att folja med, vi kommer in i ett annat stort "rum" dar en ung tjej sitter och skriver "For you"-dikter i sitt skrivblock. Hon kan lite engelska och pratar med oss och plotsligt ar vi omgivna av barn, kvinnor och en ung kille till. De som kan engelska pratar och kvinnorna borjar lagga fram parlhalsband som de vill att vi ska kopa. Johan provar ett, vi far reda pa att de ar hiskligt dyra och bestammer darfor att kopa bara det. Situationen ar nu jattebesvarlig, svetten rinner, konversationerna ar oerhort knackiga, de undrar varfor vi inte ar gifta, varfor vi inte koper ett halsband till mig osv. En stor skillnad mellan svenskar och manniskor vi traffar har ar att nastan ingen har bryr sig om att vara artig eller visa lite hyfs over huvud taget. De pratar om oss sa det marks tydligt, skrattar en ratt i ansiktet, gar ivag nar det passar dem, ser missnojda ut nar de ar det, m.m. Formodligen nagot att se upp till, men valdigt ovant.
I alla fall kom vi dar ifran efter ett tag och foljde efter en femtonarig kille ner till en liten flod. Efter att ha slirat fran pa jattefina stenar i 20 centimeter djupt vatten kom vi snart fram till ett fint litet vattenfall och ett stalle dar man kunde bada. Sa fantastiskt exotiskt och vackert! Dar roade vi oss ett tag, njot av det kalla vattnet och av den tata regnskogen som omgav oss.
En stund senare gick vi tillbaka, hittade Joshua vid bilen, hoppade in och skjutsades tillbaka till hotellet i regnvader. Och sa var det over.
Sammanfattningsvis ar det en av de coolaste upplevelserna pa hela resan. Lite som att vara med i ett reportage i SVT, om urbefolkning. Sadant dar som jag alltid dromt om. Samtidigt var det intressant att se att de flesta av dem struntade fullstandigt i oss. Och sa klart ar det en konstig situation att ha betalat en massa pengar for att fa komma in i nagons hus. Men det var anda vart det. Och haftigt, jattehaftigt!